Ester fick typ 1-diabetes när hon var 3,5 år. Nu är hon snart 9 år och frågar kanske en gång i veckan om hur det går med forskningen för ett botemedel. Det är tufft att leva med den här sjukdomen, bara att ta en cykeltur på egen hand är inte lika njutbart för henne som för oss som inte har sjukdomen. Stressen jag ser i hennes ögon när sockret sjunker, benen inte längre bär och det inte finns något "extra" att ta av för att orka fortsätta. Det enda som går är att stanna, äta dextro och vänta tills kroppen är tillbaka i funktion.

Jag vill att Ester ska kunna dra iväg själv på en herrans lång cykeltur, utan mobil och dextro och komma hem när hon är färdig med äventyret - utan att hon eller jag ska behöva oroa oss över om hennes blodsocker kommer räcka eller insulinnivån är tillräcklig.

Nu kämpar vi på för att skynda på processen för att alla med typ 1-diabetes ska få bli friska igen - heja heja!